Jaha då börjar ledigheten närma sig sitt slut. Jag måste nog säga att det är ganska skönt. Självklart är det skönt att vara ledig och ta det lugnt och bara slappa lite. Jag gillar ju dock rutiner när det gäller mat, träning och annat i livet. Nu har det varit många dagar med lite rutiner vad det gäller det mesta. Jag känner att kroppen inte mår riktigt bra av detta.
Det har blivit lite för mycket av det mesta när det gäller mat, godis och gott och för lite av träning och nyttig kost.
Nu gäller det att hitta tillbaks till de där bra rutinerna igen och känna att kroppen mår bra. Jag vet hur jag ska göra och har bra verktyg till det. Det gäller nu bara att med vilja och beslutsamhet få till det igen.
Vi har haft några härliga skiddagar i fjällen. Så skönt att få komma upp till snön. Jag älskar ljuset som snön ger och energin som man får av det. Men visst är det lite jobbigt att umgås hela familjen under en så lång ledighet. Det tär lite på relationerna.
Nu ska jag skivar om något som en del kanske håller med om och andra kanske inte alls upplever. Jag läste en artikel med Mia Skäringer i Expressen Lyckofsaden-tar-dod-pa-oss/. Hon skrev om hur perfekt allt ska vara utåt och hur alla lägger ut fina bilder på facebook och i bloggar om hur lycklig man är och att detta kommer att ta dö på oss. Tyvärr så är man ju inte alltid så himla lycklig och perfekt. Jag känner igen mig så i denna artikel. Visst är det underbart att ha en familj, hus och hund, ett bra jobb och allt annat i livet. Men inte fasen är jag lycklig varje dag. Inte fasen är familjeidyllen så himla kul jämt. Att ha barn och en relation är inte alltid så himla lätt. Ingen kan påstå att det är kul och underbart varje dag. Utåt sett kanske man vill visa en fin fasad men innanför de stängda dörrarna funkar det kanske lite riktigt så.
Varför skriver vi inte om detta då? Varför vågar vi inte visa att vi faktiskt är sårbara och inte alltid vill ha ett leende på läpparna? Ja det är den stora frågan.
Jag kan inte svara på den. Men det är verkligen något att fundera på. Är det farligt att vara mänsklig? Att våga visa sina fel och brister? Är jag en dålig mamma och människa för att jag inte orkar vara perfekt varje dag. Att jag skriker ut min frustration ibland, att jag är sur och tvär. Förmodligen inte, detta gör mig bra mänsklig.
Det är inte farligt att prata om att vissa saker inte är jobbigt. Jag har märkt att när jag pratar med andra om hur jag upplever och känner i vissa situationer så öppnar det upp till ett samtal och får andra att förstå att de inte är ensamma om att känna precis likadant.
Ja detta var bara lite tankar och funderingar en helt vanlig måndag. Nu måste jag hjälpa min make att plocka upp alla skidkläder som vi har haft. Han har tjurat en bra stund över att jag sitter vid datorn så det är bästa att sluta nu.
Ha en bra dag och gör den till din egen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar