Sista semesterdagen!
Känns helt ok faktiskt. Jag börjar bli rastlös och vill tillbaks till jobbet.
Våren och precis innan semestern var ganska tuff. Jag hade en fruktansvärd inre press och satte lite för höga krav på mig själv.
Jag kände själv att jag hade puchat mig lite för långt. Kände att de gamla symtomen kom tillbaks och att tunnelseendet, stickningarna och domningarna var där igen. Denna gång blev jag faktiskt riktigt rädd för nu är jag mer medveten om min situation.
Det är tufft att styra och ställa med familj och egna företag men det är så himla värt det. Jag känner att det är precis det som både jag och Magnus passar för. Vi gillar utmaningar och att kunna planera vårt eget schema. Problemet blir nog när mitt schema blir lite för mycket och jag känner att jag inte hinner med.
Jag är nog tyvärr en sådan person som gärna tar på mig mer än jag orkar och säger ja lite för lätt. Jag har dock lärt mig och kan nu prioritera bort och säga nej.
Jag sätter nog mig själv och mina egna intressen lite i skym undan och lägger mer fokus på barnens och Magnus. När det då blir något som jag ska göra stressar jag upp mig och gör det större än det är. Familjen är vana vid att jag styr och ställer och plötsligt ska mamma göra något för sig själv och då blir det kaos. Det som ofta tar mig ur dessa perioder är vila och lagom med träning. Träningen har gett mig så mycket energi men även varit ett stress moment många gånger så det gäller att hitta balansen.
Semestern har varit en härlig tid. Vi har inte hittat på en massa och farit och flängt. Det har blivit lite små tripper och mycket lugn och skön tid i sommarstugan.
Jag har alltid försökt att ha en öppen och rak dialog med mina döttrar och visa att jag finns där i vått och torrt. Det är mycket bråk och skrik det vill jag lova men när det väl gäller är mamma alltid mamma. Det märks att de börjar bli äldre och tonåringar. Denna semester har vi spenderat mycket tid ihop och det har varit många långa samtal vilket känns helt underbart.. Även om det resten av dygnets timmar har varit bråk så känns det bra att man fått några minuter med lugn och ro.
Det hör nog till att man ska bråka och ifråga sätta. Det är en del av processen att bli vuxen och självständig.
Mitt motto som jag försöker lära dem är att följ inte strömmen. Hitta din egen väg i livet och gör det som känns rätt för dig. Det kan vara svårt ibland men det är så värt det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar